LPI LPII Niraks General-Marcos
"Limpan"

Han var min första hund, och trots att omständigheterna i hur han införskaffades - så blev det ett mycket bra köp. På den tiden var jag inte insatt i vare sig lydnad- eller brukstävlingar, utan han skulle vara en "sällskapshund". Efter förslag från uppfödaren anmälde jag honom till en utställning, dessutom med bra resultat. Jag upptäckte då det här med lydnad, och träningen tog fart. Han hade hunnit bli 2 år gammal, innan lydnadsdebuten gick av stapeln. Det blev totalt 9 starter i lydnadsklass I, samtliga 1:a pris (tre segrar, fyra 2:a pris).

Efter mycket slit och släp med apporteringsträning (han tyckte den var otäck och det var inte långt ifrån att jag gett upp...), blev det äntligen start i klass II: närmare bestämt 10 st (9st 1:a pris - därav 6 segrar, och ett 2:a pris).

Sen var det då dags att prova på appellklass spår, och här var det mina usla tävlingsnerver som troligtvis förstörde allt:
Dagen började med att en medtävlande sa: "En så'n hund kan man väl inte tävla spår med?" Jag svarade nej på frågan, tog min prickiga ögonsten och begav mig iväg till lydnadsplanen, då vi började med lydnaden.
Limpan gick som vanligt mycket fint, och de var nog många de som höjde på ögonbrynen. Sen var det då dags för själva spåret. När han var på väg till andra apporten, upplevde jag att vi gått så långt... (Lita på din hund!!! Försök inte memorera spåret själv!!!). Jag ropade in honom och började traska emot domarna som såg ut som två stora frågetecken! Dom undrade förstås hur jag var funtad som avbröt en hund som spårade klockrent!
Med budföringen fick vi ihop 223 på och vart godkända. Två tävlingar senare klarade vi uppflyttningen på 275p, och kom dessutom tvåa av 14 ekipage. Detta blev också slutet på vår brukskarriär då Limpan var mycket skottberörd.

Istället började vi tävla i lydnadsklass III, och nu började svårigheter komma en efter en. Vågar påstå att han hade för lite kamp- och leklust, och även en tendens att tänka för mycket själv, både på gott och ont. Två 1:a pris fick vi ihop, med bästa resultat på 263,5. De sista tävlingarna fick han för sig att han skulle sätta sig upp på platsen, han som genomfört alla tidigare starter med 100%-igt perfekt resultat...

Eliten blev en upprepning av III:an, två 1:a pris med bästa resultat på 267,5 - därmed blev han aldrig lydnads-champion. Åren -92, -93 och -94 blev han dock Sveriges vinstrikaste dalmatiner i lydnad.

Limpan var också mycket "lydig" utanför appellplanen, och jag tror knappt jag ägde något koppel ens... Han satt lös utanför affären och väntade, först på äldre dagar slog det honom in att flytta sig någon meter ifall att han fick span på något ätbart. Han hade en tendens att vara lite blyg för en del människor, men efter att dessa vid ett tillfälle gett honom något ätbart - blev de godkända för alltid!

Limpan har betytt oerhört mycket i mitt liv, och det var med stor sorg som jag tvingades låta honom somna in 1 september 2002 - 12½ år gammal. Men han lever kvar i våra minnen!